De senaste dagarna har jag känt ett sådant absintens, värre än vad jag någonsin känt tidigare. Det är seriöst sjukligt. Det känns i hela kroppen och jag känner seriöst ett stort tomrum inom mig. Jag saknar fotbollen så sjukt mycket! Jag saknar verkligen känslan av att stå i mittcirkel på någon gräsplan, känna dobbarna gå emot underlaget och se varenda spelare framför mig. Att se dem alla, känna en viss nervositet, samtidigt som man har stenkoll på vart alla är, vart de är på väg och veta hur man ska agera. Jag saknar känslan av att spinga, känna hur benen egentligen vill ge vika, hur alla energi och ork sakta försvinner ur kroppen, men trots det så finner man orken och motivationen att hinna först fram till bollen. Jag saknar att känna irritationen från personen som står bakom ens rygg när man lyckats sabotera dess planer och mål, jag saknar känslan man fick då man få rätta till någon annans misstag. Jag saknar höra Janne och Micke skrika vid sidan. Saknar Dannis pappa sjukt mycket och hans otroligt entuastiska stämma när det blev en frispark i närheten av motståndarmålet. Framför allt saknar jag att vända mig om mot publiken och se pappas ansikte lysa när jag gjort något bra. Saknar just den delen så mycket så tårarna kommer.

Det är så sjukt när jag tänker på det. Hur mycket jag kan saknar något som jag inte haft på flera år. Samtidigt känns det ännu mer overkligt att tänka på att jag faktiskt inte spelar längre. Tänker bara på brevet vi skrev till oss själva i sexan. Kommer så väl ihåg känslan jag fick de två gånger jag läst det efter vi fått tillbaka dem. Det är så overkligt. Tänk hur livet kan utspela sig och hur småsaker kan förändra det så radikalt. Fan var jag saknar Skogås-Trångssunds Finaste Flickor. Gässen i skorna.

//Jenny