When life gives you a hundred reasons to cry
Show life that you have a thousand reasons to smile


Jag tycker att jag är aptöntig när jag säger att jag finner glädje i Brians musik, riktigt jävla töntig. Men om jag nu finner det där så är det väl bara bra. Lätttillgänlig och enkelt, två saker som man verkar vara i stort behoav av just nu. Har kommit in en sådan period då jag känner att mig helt förvirrad, jag har tappat fotfästet och det för mig är oerhört jobbigt. Jag är van med att ha kontroll på saker och ting, men den senaste tiden har en mängd olika saker skett som jag känner att jag inte ens kan sätta ord på för att beskriva känslorna som uppstått som reaktion. Vilket gjort att man vandrat runt som ett enda stort frågetecken. Det är inte speciellt svårt att lista ut vad som stört mig allra mest, vilket troligtvis även är källan till det här tillståndet. Men precis som alltid repar man sig efter en viss tid. Man skulle kunna påstå att man är som en katt, fast de nio liven har visserligen passerat för länge sedan.

Nej, i väntan på att kitteln ska tömmas får det bli lite städning och annan sysselsättning. Om några timmar börjar Tristan och Isolde, som självfallet ska ses. Vad som sker ikväll får man se. Som det ser ut nu är det jag ensam i ett rött hus med vita knutar.
//Jenny