Det finns inget bättre än att känna stödet från människor som betyder mycket för en. Spelar ingen roll om det är direkt eller indirekt. Det är helt enkelt ljuset i de lite mörkare perioderna i livet, och de betyder så sjukt mycket.
Idag så var det grupparbete i skolan som varade i 20 minuter. Efter det ringde man Johanna som fick slänga på sig sminket och transportera sig till Huddinge centrum på en kvart. Blev helt oplanerat en tur in till stan och lite traskande där tills vi hamnade på vårt favoritfik i gamla stan där vi uppenbart störde kärleksparet på undervåningen. Vilket var ömsidigt. Tyvärr var vi båda umgängen alldeles för envisa för ge upp, men Johannas iver tog över så blev vi tvungna att ge upp kampen om ensamheten i källaren. Vill inte tänka på vad de hade för sig så fort vi tagit de första stegen i trappan. Blev ytterligare en liten promenad för vår del då man inte längre kunde hålla tyst. Pratet resulterade i att vi båda visade upp sidor som ingen av oss egentligen trivs med och sällan visar, men på något vis kändes det helt naturligt. Så nu har jag fått min knutna näve mot axeln och mina 6 månaders terapi. Nu ska man återigen macho upp sig.