Efter regn kommer solsken brukar man säga. För min del kom det ett stort jävla askmolm och sedan ett vulkanutbrott, i just den ordningen ...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det enda som ploppar upp i huvudet just nu en massa klagande. Det är ju så att om folk har en viss legitimation och bär en vit rock får man helt enkelt tro och hoppas att allt som kunnat göras har gjorts och inget mindre. Men att höra en människa säga att det är humant att låta en medmänniska svälta ihjäl är inte okej. Iklädd en vit rock eller inte, det är fan det mest idiotiska jag någonsin hört och kommer aldrig under några omständigheter acceptera det. Det just ett sådant yttrande som får mina tvivel för den staden och dess sjukvårdare att växa sig ännu större, för att inte tala om irritationen. Saken blir ju inte heller bättre av att man är förbannad på kärringen man har till handledare heller. Vad som dock hjälpte idag var att träffa lilla Karin. Hon är verkligen som min drog för när man är med henne är det som att alla problem försvinner för en liten stund och allt känns verkligen helt perfekt. Man vandrar omkring i en värld som påminner om verkligheten med undantaget att den är så mycket bättre och allt känns så mycket lättare.

Natten borde väl egentligen vara lång, men tror helt ärligt att tiden kommer rusa iväg. Innan man vet ordet av det kommer man ha somnat och vakna upp av väckarklockan och den enda känslan man kommer ha är önskan om att somna igen och sova en vecka eller två.
//Jenny