Johanna, om du läser detta och fortfarande inte sett det sista avsnittet så sluta läs! För nu kommer det kanske en eller annan spoilers.

Kan väl börja med att erkänna att jag skrek jag av lycka när avsnittet inleddes med den välbekanta Supernaturallåten Carry on my wayward son. En helt underbar låt som alltid får en på bra humör. Den lockade fram allsång och några begränsade danssteg tillsammans med Isbjörnen när man låg nedbäddad i sägen.

Visste redan innan jag började titta vad som skulle ske. Fick reda på det samma dag avsnittet kom ut för två veckor sedan. Åtminstone trodde jag att jag visste, hade dragit några alldeles för långsökta och överanalyserade slutsatser. Men i helhet var det något liknande det jag trodde. Avsnittet var 42 minuter långt, det kändes som knappt en kvart och nu i efterhand är jag likgiltig. Hela avsnittet kändes som bryggan i vilket Supernaturalavsnitt som helst, ungefär som den korta scenen som visas innan själva Supernatural loggan ploppar fram och skrämmer livet ur en. Precis när avsnittet tog slut, trodde jag det hela skulle börja. Påminner lite om den avslutningen som skedde inför säsong 5, fast det bara skulle spelats någon sekund till så man åtminstone hade fått sett några silhuetter. Faktumet att det kändes alldeles för kort gör mig riktigt jävla förbannad för det känns som man blivit snuvad på ett helt avsnitt. Men vad jag är mest irriterad över är att de tagit den allra bästa karaktären någonsin och gjort om honom till världens sjukaste och mest hatade. Misha Collins är en alldeles fenomenal och extraordinär skådespelare, men varför göra om hans karaktär som var helt perfekt till något sådant cp som de gjorde? De säger Gud, men jag är inte säker. Tror precis som jag misstänkt de senaste fem avsnitten, det är en Lucifer och det gör mig allvarligt talat galen.

//Jenny