Nu är det dags för mig att skriva de sista orden om detta mästerskap, så mina icke-fotbollsintresserade läsare får tyvärr stå ut med det.

 

Till och börja med måste jag erkänna att jag tillhör en av alla andra i den våg som får gåshud av att se Hammarström och hennes mål mot Frankrike. Media har en tendens att alltid förstora upp saker och ting när det gäller diverse sporthändelser. Dock är jag i stort sett helt säker på att det målet kommer bli en svenskklassiker. Det var inte bara viktigt, det var riktigt snyggt dessutom. Vad man har att säga om mottagandet i stora drag så var det ett rent skämt. Första frågan jag ställer mig är, varför Göteborg? Det var riktigt pinsamt med tanke på antalet, stämningen och framförallt upplägget. Det var löjligt stelt och pressat, kändes inte innerligt för fem öre. Förutom när Öqvist syntes i rutan, den tjejen får en alltid att skratta. Ett annat skämt var ju den symboliska gåvan som Seger och Dennerby fick av idrottsministern. Ärligt, varsin visselpipa hade varit en vettigare gåva än de där blombuketterna. Dessutom tycker jag att hyllningarna av Schelin är diskuterbara. Hon är bra och hon var bra i VM, men så bra så hon förtjänar överdrivet mer hyllningar än de övriga spelarna … nej så bra var hon inte enligt mig.

 

Den svenska VM låten?

Slutligen vill jag nämna VM låten. Ärligt handen på hjärtat, hur många hade hört den? Jag höjde på ögonbrynet och fick till en sådan blick som Angela fullkomligt älskade när vi umgicks. Jag hade inte den blekaste aning om att det fanns en VM låt. Bör även påpekas att den var så dålig så det var nästan pinsamt. Dessutom var det enda jag hörde när refrängen dök upp Michael Bolton sjunga om captain Jack Sparrow. Är faktiskt lite rädd för mitt psykiska tillstånd. För att sammanfatta det hela, så totalsågar jag hyllningarna för damerna. De förtjänar så mycket mer.

//Jenny