Det är helt sjukt hur en liten sak kan vända allt och göra en så otroligt glad. Att få en att se allt från en annan synvinkel och hur saker och ting helt plötsligt kan kännas så lätt.

Idag gick jag in i en djup depression. Det var första gången på flera veckor som jag träffade Anton, vilket fick mig att inse att den lilla pojken håller på att bli man på riktigt. Han är nu lika lång som mig, om inte ännu längre. Så fort han kom i närheten av mig blev jag så deprimerad och ledsen så jag tog två snabba steg i motsatt riktning. Kände mig så liten och kände hur min auktoritet över mina småkusiner genast var utmanad. Varför måste de växa upp? Kan de inte bara stanna i utvecklingen och förbli små och gulliga?
Nu ska man mysa med lite serier som man ännu inte hunnit se de senaste avsnitten av.

//Jenny