Att hela tiden söka svar är människan största brist, vi nöjer oss aldrig med den kunskap vi har. Vi är girga i naturen och vill hela tiden ha mer än vad redan har. Vi söker svar på ställen vi aldrig kommer finna dem, vårt sökande skapar bara fler frågor som inte är lättare besvara än den första.

Jag har ställt mig frågan flera gånger, men fakutmet att jag inte finner svar på den gör mig driver mig till vansinne. Jag har lärt att helt enkelt acceptera det och inte grubbla alldeles för mycket, för det är aldrig bra. Men jag är ju mänsklig och kan inte låta bli att ibland ställa de frågorna.
Varför har jag tilldeleats den lyckan? Vad är det för speciellt med mig?
Vad har jag egentilgen gjort för att förtjäna att ha er två i mitt liv?