Greps av en riktigt obehaglig och obeskrivlig känsla när jag hörde om Togo och deras overkliga missöde. Varför jag reagerat så kraftigt vet jag inte. Har en misstanke om att det är just för att jag kan relatera lite grann till käsnlan de hade innan, inte för jag har varit om något ens i närheten av så hemskt. Vad det än är så kan jag inte bli av med obehagskänslan och den bilden som fastnat på hornhinnan. Den bilden då de filmar flera spelare efter katastrofen när de står där gråtandes. En stor eloge till killen som försöker trösta alla.  
Så många frågor, aspekter och åsikter flyger just nu runt i huvudet. Vilken hemsk värld vi elever i egentligen, och fy fan vad hemska vi människor är.

Var innan Arsenal matchen började på riktigt bra humör. Fick sms från Rohie där hon meddelade att hon nu var hemma. Vi ska ses någon i veckan och sedan kanske följer hon med ut på fredag. Där snackar vi lycka! Fick dessutom träffa kosinerna som man saknat som en idiot. Konstigt att man kan känna en sådan stor saknad efter så jobbig små skitungar.
Halvvägs in i första halvlek av matchen hade man lyckats tränga undan alla hemskheter. Vilket sedan kom tillbaka i pausen, dessutom med ännu mer tråkiga nyheter. I andra blev man fort irriterad på allt som skedde i matchen. Blev överlycklig när Rosicky kom in, men den lyckan blandades sedan med mer irritation när fler spelare skaddade sig. Aja, nu drar jag igång med fotbollssnacket igen ...
Nu efter en oavgjord match längtar jag till matchen och sedan filmen som ska ses ikväll. Blir kanske lite DW däremellan.
//Jenny