Jag väntar forfarande på den dagen då ska jag växa. Blev lovad för en massa år sedan att den dagen skulle komma, den dagen då jag inser att det enda laget man kan heja på är AIK, eller om det nu var bajen? Hur som helst så närmar min 19 årsdag sig med storm steg, vilket betyder att man snart fyller 20 dessutom, snacka om gammal. Men jag ser inga tendenser överhuvudtaget att jag håller på att växa. Somliga kanske aldrig växer upp?

Vad jag dock märkt, till min fasa, är att de 50% av mig som tyvärr har närkeursprung börjar ta plats mer och mer. De 50% har under det senaste året börjat leta sig fram till ytan. Har t.o.m ibland tänkt tanken att man är en stolt närking, vad jag har att vara stolt över vet jag inte riktigt. Misstänker att det egentligen är småsyskon instinkterna som styr det där. Att känna sig i underläge och ge sig in i fajter som man egentligen är helt körd i redan från början, att komma med urkassa argument som är helt oväsentliga. Det har alltid varit en rolig sysselsättning för mig. Vem vet, man kanske kommer bli ÖSK:are snart? USCH!