Tanken var egentligen att man idag skulle kunna skicka ett sms till Jonna och be henne fråga om vi kunde hitta på något i helgen. Svaret på hennes fråga skulle då bli "JA! Vi kan leka hela helgen!" Men eftersom man skjutit fram biologiprovet, en psykologikomplettering har tillkommit och man eventuellt ska få göra ett omprov på matten på måndag så sket sig den planen.

Tanken var även att man skulle umgås med vänner idag. Men det sket sig också, eftersom när man äntligen kom hem var jag så trött och hade värkande fötter så orkade inte med det. Har inte heller någon lust att bege mig till dem nu. De har säkert druckit alldeles för mycket och jag har ingen lust att försöka komma ikapp dem.

Har istället suttit hemma och gjort några desperata försök att hitta ett bränningsprogram. Har inte gått något vidare. Började istället rensa datorn och hittade en hel del texter. Både som jag hittat på Internet och som jag själv skrivit. Läste igenom alla och började gråta. Blev påmind om den mörkaste och hemskaste tiden i mitt liv. Vilket fick mig att tänka på hur jag har det just nu. Faktum är att när jag tittar tillbaka på hur jag hade då och hur jag har det nu, kan jag knappt förstå att det är sant. Jag älskar verkligen det livet jag har nu, och alla människor som är delaktiga i det. Att veta att allt löste sig, att veta att jag lagt allt det bakom mig och skapat något nytt och ännu bättre. Det får mig att må så otroligt bra. Det får mig verkligen att växa person, bli stolt över mig själv och framför allt blicka framåt. Jag vet nu hur stark jag är, jag vet nu att jag kan klara av såna saker, att jag kan klara av såna svackor. You can turn back the clock, but you don't need to. It's never too late to fix your life. Jag klarade av allt det helt själv, utan dig.
När jag tänker tillbaka på dig idag ... känns det inget. Varken sorg, ilska, tomhet eller saknad. Det är som om hela livet var en bok, och du tillhörde ett av de kapitelena som man inte kommer ihåg, ett av de som inte spelade så stor roll.

Med andra ord, allt känns så delat. Jag saknar den personen som du var innan, inte den du blev. Men samtidigt är det just den personen som du var innan som är bortglömd. Medan den som du förvandlades till, den som sårade mig som finns kvar i minnet.
Två kapitel, det ena är bortglömt, det andra har jag förträngt.

//Jenny