Hemma igen. Har relativt ont i fötterna, men det var det värt! Precis när man kommit fram till Farsta ringer Karin och berättar att hon är försenad. Hörde direkt på henne att det inte var någon liten försening heller. Nej, om allt gick som det skulle, vilket det aldrig gör, så skulle det ta henne en halvtimme att komma till Farsta. Alla som känner mig någorlunda vet hur svårt jag har att visas någonstans ensam. Så tog ett djupt andetag och beslöt mig för att inte gripas av panik. Nej idag skulle jag klara mig. Sist jag var ensam i Farsta när jag skulle vänta på Jennie i en halvtimme för några somrar sedan. Var uttråkad efter redan fem minuter.

Blev faktiskt riktigt stolt över mig själv när jag tio minuter efter samtalet tittar på mobilen. Fick en chock för tiden hade gått ganska snabbt. Men blev riktigt stolt över mig när jag 45 minuter efter Karins samtal möter henne inne på Stadium. Jag har då gått runt i Farsta, lyckats hålla mig sysselsatt och framförallt utan att ringa någon. Det är inte bara med colan som framsteg görs. Helt sjukt, för en månad sedan skulle jag aldrig i livet klarat mig så länge ensam i Farsta.

Resten av vistelsen i Farsta var precis som vanligt med Karin. Babbel om allt och inget mellan himmel och jord. Fröken tvingade in på Carlings och gjorde bort sig totalt. "Den var fin". För första gången på länge fick man även snea blickar från folk, eller okej... för första gången på länge som man lägger märke till det. Men återigen, när är med Karin är allt så värt det. Lyckades springa in i en hel människor också, Jennie, André, Christian och Mattias. Sedan såg man en hel människor med fint hår.

På vägen hem messade Jonna och tydligen kommer vi få sällskap imorron utav Cindy och Andreas.

Man kom sedan hem med linnet, två böcker, tuggummi, läsk och present till Jonna. Ska nu se det senaste Supernatural avsnittet och sedan är det Settis som gäller.

//Jenny