Äntligen hemma. Känns som man varit borta i flera dagar, när det egentligen inte ens var 36 timmar. Men som de brukar säga: borta bra, hemma bäst. Är en tradition för lilla mig att skriva om de timmarna man spenderar ifrån hemmet, så ska väl inte bryta den.

Resan ner var oändligt lång, dels för att den var en timme längre än den till Göteborg och dels för att jag att vi skulle gå av timme tidigare. Så den sista 1½ kändes som 4 timmar. Läste Så länge vi andas, hann med ungefär en fjärdedel. Fick även se en av de roligaste synerna någonsin. Såg en nörd på en av perrongerna någonstans i den södra delen av Sverige. Han kan jämföras med killen jag och Karin såg i Djurgårdsklacken. Med andra ord, en av de största nördarna jag någonsin sett. Killen sprang runt med en rosa tröja med gul text som löd: I'm your wet dream. Man undrar vem den var riktad till.

Precis som vi misstänkte bodde ett lag på vårt hotell, denna gång var det England. Till min stora besvikelse såg man ingen spelare, de var inne på rummen hela tiden och de bevakades ständigt av personalen. Tog oss inte lika lång tid att inse vilka grannar vi hade. Räckte bara med att gå upp en trappa, vilket var den våning vi bodde på, och titta lite till vänster bredvid trappan så stod en ful stor bild på Joe Hart och en bit bort var det en på Noble. Dessutom var hela hotellet täckt av den engelska logan och så stod deras dagsplanering på en whiteboard tavla.

Det första som blev av var en sväng på stan, som för övrigt är helt sjukt. Det blev mat och lite shopping. Sedan återvände vi tillbaka till hotellet för att ta taxi till matchen.

Vad ska man säga om matchen? Kort sagt en besvikelse. Första halvlek kan sammanfattas med att säga att de första 18 minuterna kändes som en hel halvlek. Publiken fann även ett större intresse att få vågen att gå runt plan 6½ varav, efter att ha försökt 4 gånger men då bara kommit halvvägs, än att titta på matchen.

Eftersom vi i andra satt vid Tysklandsmål hade vi hoppats på att vi satt vid rätt mål, så vi skulle se allt mycket bättre, men England total misslyckades och alla mål, förut ett skedde på andra sidan planen.

Hur som helst fick man iaf chansen att hylla de svenska spelarna när de i paus kom in på planen. Enligt mig var det en pinsam hyllning och de förtjänade så mycket mer, men tyckte tydligen det kände som de vunnit EM.

Under matchen såg man att monstret Richards inte alls var så stor som man trodde, om nu inte Tyskland börjar producerat jättar. Bredvid nummer 13 såg han ut som en liten Gimli som sprang runt på planen.

Det gulligaste stod Walcott för när han efter matchen själv gick runt och applåderade åt publiken och tackade för stödet. Kan även meddela att man föll ännu mer för Gibbs.

Andra dagen är inte så mycket att prata om. Blev lite shopping och sedan hemfärd. Den här gången kändes det inte lika långt.

Kan sammanfatta allt med att säga att Göteborg är så mycket trevligare och roligare. Och att Malmö verkar vara fullt med desperata och äckliga malmöbor av det motsatta könet, i alla åldrar. Dessutom England en riktigt stor besvikelse, om de nu spelade så dåligt i finalen kunde de väl lika gärna bjudit Svergie på den så vi fått gett tyskarna en riktig match.

Ska avlusta med att gratta Kicki som idag fyller 47.

GRATTIS!

//Jenny