Tänkte börja inlägget med att berätta att jag verkligen, verkligen, med hela mitt hjärta hatar Kanada och kandicker. Det enda bra det landet gjort är att bidra med miljön till Supernatural.

Såg igår och idag (dock bara repriser) intervjuer med det svenska u-21 landslaget. Har aldrig sett några intervjuer som berör mig så mycket som dem. Man såg verkligen hur besvikna, ledsna och uppgivna varenda en av dem var. Det var riktigt plågsamt att se Marcus Berg. Ville nästan börja gråta och fattar inte hur de kan vilja låta dem prata om det. Tyckte att det var så rätt när Mollins sa att han inte ville prata om sina känslor, att alla kunde gissa hur kände sig. Det tråkiga med gårdagens match var att det kunde ha varit vilka lag som helst som spelat och jag kunde helt ärligt säga att de som vart i Sveriges situation förtjänade vinsten mer än det andra laget.

De låg under med 0-3 efter första halvlek efter tre hörnor varav ett var ett självmål. Det är inte ens målchanser! Och inte skapade England mycket mer utöver det. Sen kommer de ut i andra, vänder hela matchen och har den, skapar fler chanser än i första ... Ska inte älta över det igen. Men straffar är så orättvist och hemskt.

Det är inte alltid rättvist inom fotbollen och det är väl det som är charmen med sporten. Tycker iaf att det är bra att spelarna uttrycker sin sorg och ilska, istället för att hålla masken och hålla det inom sig. Att istället stå upp och säga att det är orättvist och skit, istället för i a-landslaget där de bara säger att idag funkande det inte och visst är det lite orättvist ibland, men det var bara inte deras dag. Visa att ni brinner för sporten!

Kommer verkligen skära i hjärtat på måndag när man kommer hålla på England. Det var så nära för Svergie.

Ska nu städa rummet. Fann orken till det igår så hoppas att mamma blir lite överraskad eftersom jag sagt att jag inte skulle orka. Har bara dammsugningen kvar. Sen får vi se om det blir något ikväll. Hoppas det, men det ser ganska mörkt ut.

//Jenny