Satt nyss och läste igenom gamla inlägg, och då menar jag gamla. Skiftande mellan skratt och gråt var som en berg-och-dalbanan. Det sjuka var att jag kommer ihåg allt jag skrivit om, verkligen allt! Det kunde vara saker som t.ex. den dagen efter simningen i Trångsundsskolan då vi drog hem till Jonna till en helt vanligt bussfärd hem i den gula skolbussen. Vilket fick mig att inse, att det troligen är just därför jag skriver i bloggen. Bryr mig inte om folk läser den, de flesta fattar ändå inget, förutom de inblandade. Nej, det är för att minnas. Inte för att jag tror att man kommer kunna leta upp den om kanske 10 år eller så. Men det är just den stunden jag nyss hade som är anledningen till att jag skriver. För att bli påmind om allt från de stora till de små sakerna som jag varit med om i livet, om de sakerna som är lätta att glömma bort och de som är svåra. För att kunna se hur man såg på det då, kände och hur det känns idag när man blickar tillbaka. Så att man ska kunna skratta och veta att man klarar av de svåra situationerna.

Livet är helt sjuk upplevelse. Saker och ting vrids och vänds upp och ner hur lätt som helst. Därför vill jag tacka alla människor som något sätt varit inblandade i mitt liv. De som varit, de som är, de som jag nu längre inte har kontakten med, de som jag har kontakten med nu. Men framför allt vill jag tacka dem som funnits med länge.

Ni är helt underbara.