HÅHÅHÅ!

2009-07-21 @ 23:00:05

Sitter just nu och pimplar i mig Loka päron samtidigt som det är lite Dexter på i bakgrunden. Dagens har spenderat genom att städa rummet. Har nu äntligen fått det helt färdig städat. Har dock inte hunnit bäddat sängen ännu eftersom resårmadrassens överdrag ännu inte torkat.

Vid fem tiden åkte man till Farsta och inhandlade lite saker, sprang in i Christine och pratade med henne ett tag innan Karin kom. Var bara raka vägen till Eriksdalsbadet då. Blev en km idag igen. Kändes helt fel att vara där så sent eftersom vi är vana vid morgonpass.


På vägen hem hände en sån typisk Karin och Jenny händelse. Det var när vi skulle liva på tunnelbanan som jag såg genom fönstret hur ett stort blont hår tittade ut med två stora framtänder. Det första jag tänkte var "fan vad ful han är", det andra var "jag känner igen honom". När vi gick in genom dörrarna dyker frågan "Var det Johan Palm?" upp i huvudet, men kom fram till ett klart nej. Karin slog sig ner på sättet på andra sidan gången om killen och hans följeslagare. När hon sätter sig ner formar hon med läpparna namnet Johan Palm. Jaha, tydligen så hade jag rätt. Genast började jag och Karin kämpa för att hålla tillbaka skrattet. Vi bägge två mindes alla de gånger då vi total drivit om Johan Palm och hur mycket Karin dyrkar och älskar honom. Medan vi åkte så kunde man inte låta bli att lyssna på honom och hans röst. Hatar den verkligen. Låter som han ständigt är förkyld och har en pelikan ner tryckt i strupen. Hans vän som satt mittemot honom lät nästan likadan och jag tyckte ärligt synd om honom. Fick sedan veta att det tydligen var hans bror, vem fan håller koll på det? Efter ett tag kunde Karin inte hålla emot längre och tog mobilen för att skicka sms till mig. Jag trodde hon skickade till någon annan. Så lagom till att de skulle gå av kom sms:et. Det var precis när de hade rest sig upp som min sms signal började låta. För er som inte vet vilken jag har så är det en inspelning då Karin sjunger en BSB låt ... på sitt lilla speciella sätt. Minnen hon gav ifrån sig var priceless. När vi sedan pratat av oss så insåg båda två att vårat kämpande för att hålla borta skrattet och vårt hemska kallprat troligen misstolkats. Speciellt när Karin sedan berättade vad hon hade hört dem säga. HAHAHA, kan bara säga att det är så typiskt oss.


Måste nog lägga mig snart, ska åka iväg imorron halv åtta. Ska då sitta i baksätet och trängas med två andra människor som jag inte kommer ha någonting överhuvudtaget att prata med om.

//Jenny

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback