Efter nattens lilla äventyr så vaknade jag helt utvilad. Helt sjukt hur hjärnan fungerar när den är trött. Verkade dock så mina uträkningar för tid och så man gjorde igår var helt fel. Hade räknat ut att jag skulle ha ungefär 2½ timme på efter att klockan ringt, istället hade jag bara en timme. Men hann gott och väl iaf.
Kom till skolan där det redan var en massa tjafs om vart vi skulle skriva och så. Det hela slutade med att vi skrev i A32, det klassrummet man inte vill skriva i. Sedan blev det ännu mer tjafs om formelböckerna. Bara en himla massa strul, men det löste sig också ... till slut. Skrev provet i 1½ timme, sedan var hjärnan slut och jag orkade inte vara kvar i varken klassrummet eller skolan. Med Aho som sällskap gick jag till bussen.

När man nästan var framme vid avstigningsstationen messade Johanna och undrade hur det gått. Gick till mormor och morfar där man var social och lånade deras kopiator/skrivare ett tag. Traskade sedan hem. Där man efter ett tag lyckades samla mod till att fråga mamma om man behövde återvända till skolan för att gå på samhällen. Svaret blev fråga pappa. Den stora fasan. Tog ett djupt andetag och ringde sedan upp honom. Hans svar chockerade mig oerhört eftersom jag hade väntat ett surt och irriterat svar som kanske med lite tur skulle kunna vändas till ett okej. Men istället lät det ungefär såhär: "Gör som du själv vill, du fyller 18 om några veckor." Han slutar aldrig att förvåna en. Dessutom lovade att fylla i en sjuklapp så jag slipper skolk.

Ska nu se på Merlin och sedan ägna tid åt engelska skrivningen som ska ske på tisdag. Runt halv sex kommer pappa komma hem och då ska man iväg till gymmet.

//Jenny