Rufus, min räddare i nöden.

2008-09-15 @ 14:47:39

Usch, de här senaste 24 timmarna har verkligen inte varit mitt dygn.

Började redan igår när man satt och tittade på Supernatural. När de äntligen kommit på vart barnen var och vem demonen var så blev det paus, när den pausen nästan närmat sitt slut fick vi strömavbrott. Jag har egentligen inga problem med strömavbrott, utan tycker att de är mysiga. Men det är just själva chocken när allt runt omkring en dör och det är kolsvart som skrämmer mig. Börjar alltid inbilla mig en massa saker. Inte gjorde det saken bättre när Johanna och Karro skicka kedjesms.

Efter nästan en timmes förvirring i mörkret och Dannes lilla lampa på hans nyckelknipa samt radion så kom jag plötsligt på Rufus. Min älskade lille Rufus räddade verkligen livet på mig.

Efter ytterligare någon halvtimme precis innan när jag skulle somna kom all ström tillbaka och tv och skrivbordslampan började plötsligt fungera. Blev då tvungen att stänga lampan vilket gjorde en pigg igen. Vaknade sedan flera gånger under natten eftersom jag hela tiden glömde bort att sätta på sleep på tv:n.


Sedan bar det av till skolan och man hamnade med Karro och Johanna, inte så oväntat. Efter 1,5 mil kan jag helt ärligt säga att jag inte alls är trött och är stolt över våran insats. Förutom de stunderna då vi alla tre verkligen ville stena Martin så var det riktigt roligt. Allra roligast var när vi kom in i våldtäckts skogen och när vi helt plötsligt kom på att vi hade godis. Dagens klockrenaste ögonblick när man såg Karolina råka ut för fallgräss vilket resulterade i en dyngsur sko. Sedan var det ganska kul när treorna drev lite med oss. De valde precis rätt ögonblick.


När man äntligen kom till Farsta strand insåg jag och Johanna att vi missat våran buss precis och att de inte började gå oftare förens timmen efter. Vi gick därför till nästa station och fick vänta där i 15 minuter. När vi satt där sa jag till henne att det inte alls skulle förvåna mig om man lyckades springa in i någon människa där som man aldrig annars träffar. Såklart råkar man ut för det. Först nockar man nästan en kille med väskan, sedan slår man huvudet i taket, hittar ingen knapp att trycka på så busen stannar och känner inte igen killen som sitter bakom. Det var inte förens man klev av bussen som man förstod att det var Kim, och såklart kände han igen mig. Så det blev ett pinsamt hej och sedan en ännu värre konversation. Men vad kan man egentligen vänta sig av en person som är hungrig, känner av hög smärta i fötter och jätte irriterad på sin idrottslärare?


Nu i efterhand är jag bara sur på Martin som inte förvarnade oss om miljön vi skulle vandra i. När man lyssnade på hans genomgång lät det som det var grusväg hela biten, allt som allt var det kanske grus väg 1 km.

Ska nu vila och spela lite sims. Har fotbollsmatch ikväll så det gäller att tagga inför den.

Ali <3 Bali

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback