Att jag tycker att barn är söta är något som alla min vänner vet om, och alla vet också att det är få barn som inte är det egentligt mig. Anna är en av de få som verkar ha svårt att förstå mig eller acceptera det. Hur som helst så finns nog nästan inga barn som är sötare än våra grannar. Bägge två är under fem och så otroligt söta så man vet inte vart man ska ta vägen. De springer runt och gör och säger saker hela dagarna som man inte kan låta bli att le åt.

Mamma berättade nyss om hur den äldsta av dem två, Oliver hade sprungit runt på deras tomt och skrikit "boom, boom, boom", eller något liknande. Han hade sedan skrikit till sin pappa "Pappa, det är bara jag." Ointresserad som alla föräldrar verkar vara (något jag kommit på ganska nyligen, allas barndom är egentligen en enda lögn) hade han svarat, "Aaa, okej." Oliver hade sedan svarat sin pappa genom att ställa en fråga, "Trodde du det var åskan?"

Herregud, kan man vara sötare?

Kim hälsar!