Tittar på fotbollen och lyssnar på Do what you want. Samtidigt så sitter jag och tänker tillbaka till en tid fylld med glädje och skratt. Påstår inte att dagarna nu inte innehåller det, men jag saknar verkligen den tiden, de människorna och de skratten. De tillhör en del av ens liv som man aldrig kommer glömma och som man alltid kommer sakna och önska att man har uppskattat mer. Vi alla trodde att det skulle vara för evigt, men sedan skedde det som vi trodde inte skulle ske.

Jag tänker tillbaka på en specifik händelse. Kommer ihåg den så väl. Vi var på väg upp från centrum, jag gick i mitten, till höger om mig Schalle och vänster Karin. Vi diskuterade som vanligt en massa viktiga saker. Så sa Schalle att vi verkligen var ett udda gäng, eftersom vi var så olika. Jag kommer ihåg hur hon berättade om hur mobbad Karin var/är, kan inte klandra henne hon hade ju rätt, sedan tror jag att hon pratade om hur överflummig hon själv var, eller så var det hur bra och söt hon är. Sedan sa hon med en glad röst att jag var den härliga blandningen som gjorde allt fungerade.

Fan vad jag saknar er flickor. Jag saknar allt, alla skratt, alla minnen ... jag saknar oss. Den tiden var verkligen så jävla underbar med er.