Ibland saknar jag dig så himla mycket. Förutom alla de sjuka sakerna vi kunde hitta på och alla underbara minnen, så saknar jag dig verkligen för den vännen du var. Du var den enda som jag delade allt med, den enda som jag ville dela allt med. Den enda som jag kunde berätta allt för. Nu berättar jag bara olika delar av sanningen för olika vänner, och behåller mer än hälften för mig själv. Blir så förvirrad ibland att jag vet knappt vad som är trovärdig och vad som bara är fantasi.

Varför var våran vänskap tvungen att ta slut? Varför tog den slut på det sättet som den gjorde? Du var verkligen mitt allt. Det var du som gjorde mig till den personen jag är idag, det var du som byggde upp mig. Det var du som gav mig allt. Självförtroende, mod, ljus, skratt .. allt. Det var du. Saknar dig så mycket, du var verkligen min bästa vän. En riktig bästa vän. Vi sa för alltid, även om jag vet att det sällan håller. Vart tog det vägen? Du lovade att alltid finnas här för mig, jag vet att jag bad dig skulle du ställa upp, men vi har förlorat så mycket nu, så det skulle ändå inte kännas rätt. Du har gått din väg, och jag har gått min. Önskar att vi kunde valt samma istället och gått den tillsammans, så jag kunde luta mig mot dig när allt blev svårt.

Sakta börjar minnen dyka upp nu inuti mitt huvudet, och tårarna börjar komma. Allt jag kan säga nu är att jag önskar dig all lycka, och att jag saknar dig. Samtidigt mumlar jag en allt för välkänd låt tyst för mig själv ;