Har precis sett klart Tristan & Isolde. En sjukt bra film, men som vanligt ska alla filmer jag gillar lite mer sluta så cp så man har lust att slå sönder tv:n. Annars satt jag i stort sätt och dreglade mig igen filmen. James Franco är allt jag säger.

På vägen hem från Jonna idag så slog det mig att sluta nian fick en att inse vilka vänner som verkligen betydde något och vilka man kan klara sig utan. Trots att jag redan visste vilka det var så var det verkligen en bekräftelse, vilket enligt min mening var oerhört skönt. Nu vet man exakt vilka man vill bevara kontakten med, vilka som verkligen betyder mer än de andra och vilka som är de äkta vännerna. Det allra skönaste är att det inte är förens nu som det hela blivit bekräftat att det är ömsesidigt.

Tror jag börjar bli trött nu, för det känns som svamlande börjar ta över nu. Hur som helst vill jag få det sagt att jag älskar er (ni vet vilka ni är), och ett liv utan er går inte att tänka sig.
Tack för att ni finns och lyser upp min tillvaro.