Oj, vad duktig jag är på att skriva här, 3 inlägg på 3 dagar. Riktigt stolt. ;)
Ska väl ta och inldea det hära inlägget med att förvarna alla att det komemr innehålla en del skrytande, eftersom jag är lite stolt över min insats idag. Ja, som ni som läst mitt tidigare inlägg vet så skulle ajg spela med damerna idag, för första gången. Har spelat med 90orna ett antal gånger utan att gjort det något vidare bra ifrån mig och damerna är ju såklart mycket mycket bättre och därför var det väldigt nervöst imorse. Angelica och jag hade laddat upp bästa möjliga sätt, dvs att skrämma upp varandra med lite tankar om vad som kan hända och om hur nervös vi har varit. Kom till samlingen lite tidigare än vad som sagts, där var då bara en tjej som jag halvkänner och en av deras tränare. Direkt efter oss kom min tränare så jag hoppade ur bilen och gick och pratade med honom. Micke som min tränare då heter lugnade ner min nervositet genom att meddela att han bara utlovat sju mål från min sida till damernas tränare. Ja, men det är ju lugnt, sju mål klarar väl vem som helst tänkte jag. Fick stå och vänta ett tag på Angelica och sedan på Angela. Vi gick in till samlingen och fick reda på att vi bara var 12 spelare och att jag skulle få spela som väntat på vänsterbacken, SUCK. I bilen på väg dit kom också smarthuvudet Jenny på att hon råkat säga fel på de fyra sista siffrorna i personnummret, och sedan blev jag tvingad att berätta det. Uppvärmingen var väl inte så farlig, dock mycket mer spring än på våra men det var inte alls så hemskt som man trott. Men när man sedan fick reda på att dom spelar full tid dvs 2x45 blev man lite orolig. Jag brukar vara stolt om jag klarar av 2x40 med vårt lag och då är tempot segare och dessutom har ju en postion som jag behärskar (libero). Men när matchen började upptäckte jag att de allra största problemet jag hade var att hela tiden ha koll på markeringen, något som jag slipper som libero. Första halvleken var avklarad och efter en hel del beröm både på plan och utifrån känndes det riktigt bra, hade fått tagit nästan alla inkast på min sida och var glad över det. Men blev ändå lite orolig, eftersom en av tjejerna skadaes och det fanns då inga avbytare. Andra halvlek gick mycket mycket bättre. Jag fick iväg ett par fin fina passningar och det kom MYCKET beröm från både spelare och tränare. Jag fick ett par tillfällen att driva upp bollen på kanten och sedan slå den och fick även agera extra målvakt en gång eftersom våran blivit bortdribblad. Fick även ta hand om två frisparkar!!! Fick mycket beröm efter matchen och tränarna berömde mig för mina passningar. Blev även inbjuden till deras träningar, JIPPIE. :) Fast dom tror jag att jag skippar. Hahaha, fast jag skulle gärna vilja spela med dom igen för det var verkligen inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Så nu är jag som ni säkert kan gissa riktigt stolt över mig. Klarade av att spela i 90 minuter, så jag är ju nästan som alla proffs, hahaha. eller inte :P
Ja, eftersom man fått frågan om hur det gick i matchen så ska väl även det skrivas. Vi förlorade med 2-1 (1-0), men vi hade spelet.

Usch idag har det varit en sådan dag som man skulle vilja skippa och istället sova bort den. Det hela började med att man skulle ha nationella i matte, Jippie ... Försov sig med en halvtimma så vr tvungen att stressa på morgonen och itne blev det bättre sen när man skulle gå till bussen och upptäckte att man hade en dunkande huvudvärk. FIck sedan stå och vänta på den dära fula gula bussen som alltid kommer en kvart försent, om man själv inte är lite försenad. Klev på den och drack upp hela min dricka som egentligen var tänkt till nationella, blev då tvungen att gå ner till centrum med lilla mongot (JennieK). Trots mycket dricka och frisk luft så ville inte den dära huvudväkren ge upp, men efter att nationella börjat och man tuggat i sig lite chocklad så försvann den och man kunde börja fokusera nu. Men efter att ha stuttit i nästan en timma, med fem tal kvar och all chocklad uppäten (med MYCKET hjälp från Jennie) så kom den tillbaka. Nu värre än någonsin, tvingade mig själv att fokusera på matten och lyckades lösa alla uppgifterna (rätta eller inte, dom blev iaf lösta). Beslutade mig för att åka hem istället för att stanna kvar och städa och sedan ha musik. Fick sällskap av Jennie på bussen som hade svårt att bestämma sig för vart hon skulle, tror hon ändrade sig fyra gånger om vilken hållplats hon skulle av vid och sedan åka vidare ifrån. Dessutom lyckades hon med det hon alltid lyckas med, att skämma ut en. Eller om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte längre, emn den dära tjejen har verkligen ingen anning om när eller hur högt man kan prata om folk. Hon sitter jämt och komenterar saker om andra högt när dom står tre meter ifrån en. Det är som hon tror att hon är att vi är dom enda människorna med öron ibland. Sen när personen hon ska prata om är flera kilometer bort så passar hon på att prata tyst om dom. Jennie om du undara vad jag pratar om så syftar jag på alla studenter idag. Kom sedan hem och la mig ner på soffan med kudde och täcke hann nästan somna innan man upptäckte att man inte ätit luch och att magen kallade, så var tvungen att fixa lite mat. Resten av dagen spenderade man på lite olika helt meniglösa sätt, såg tex på filmen Eragon, satt vid datan och lite sånt. Allt gjordes såklart med en huvudvärk som kom och gick hela tiden. Framåt kl sex ringde min kära tränare och sa att jkag tydligen skulle spela match med damlaget imorron., USCH! Hatar att spela med dom, går jämt skit. Men så dum som man är tackade man ja, får väl se hur det slutar. Troligen med att man gör bort sig totalt.
Vill bara passa på och tacka två underbara flickor som ens vardag lite mer spännande och galnare. Jonna & Jennie, tack för att ni finns. Ni gör verkligen saker och ting mycket roligare. Älskar er.

Efter en lång tid av tjatanade från Jonna och Johanna har jag beslutat mig för att skaffa en "riktig" blogg.
Så här är berättelsen om min dag:

Det hela började med att vi skulle bada idag i farsta badet med klassen, jag fick gå iväg lite tidigare än vanligt efterom Jonna på något underligt och helt oförklarigt sätt övertalat mig att möta henne nästn hemma hos henne och sedan gå med henne. Vilket är en väldig omväg för mig, men vad gör man inte för lilla Jonna? Näre jag kommit halvvägs och insett att det inte fanns någon chans i världen att hinna tid i tid så dök min kära morfar upp som en räddande ängel, han skjutsade mig och jag kom fram tio minuter innan bestämd tid. Ringde då efter Jonna som inte hade lämnat huset än, var då tvungen att gå och möta henne och hennes kära syster Cindy. När jag nästan kommit hela vägen hem till henne ser jag dom komma gående och jag stannar upp för att vänta in dom. När dom kommer närmare och man förväntar sig ett trevligt hej från dom öppnar en av käften (kommer inte ihåg vem) och utbriser "Vad seg du är." Ja, dom är alltid så trevliga. Vi skiljdes åt vid busshållplasten efter som Cindy skulle till skolan, jag och Jonna fick fortsätta våran väg helt själva. När vi kommit halvägs på ågestabron så åker några killar förbi och tutar och vinkar, Jonna som går där i mjukisbyxor, osminkad och i uppsatt hår (väldigt viktigt för Jonna att det tas upp) vinkar och skriker av skam. Tydligen kännde hon dom och på det sättet som hon såg ut var det ju fruktansvärt att dom åkt förbi, enligt henne själv. På vägen dit gick jag och messade med Jennie och Challe, ingen av oss tre skulle bada bara Jonna. När vi nästan är framme meddelar Jennie att Jonna's värsta mardröm blivit sann. Hallen var tydligen full av killar... i våran ålder.  När vi väl kom in och alla bytt om så och man tagit sin plats i badhuset kunde man konstatera att Jennie verkligen måste ha problem med att avgör folks ålder, eftersom hallen var fylld med gamla penisonärer. Antligen har hon väldigt stora problem eller så sprang alla killarna därifrån när dom fick syn på Jennie. Efter att stuttit där i 40 minuter och man fått en dunkande huvudvärk börjar jag och Jennie göra oss klara för att dra hem till mig. Jonna som badat och nyss klarat livräddningsprovet kommer inrusandes och komemr på idén att gå hem till henne. Dett är en idé som man absolut inte kan tacak nej till. Vi gick hem till henne och stannade kvar där fram tills efter lunch. Vi fördröjde tiden med att äta, spela spyro och fixa Jennie's naglar. Vi återvände till skolan för ha svenska med våran svenska vikarie som absolut inte kan svenska. Sedan var det dags för matte, den var fylld med en massa problemlösningar och äntligen gick det upp för Rohie att jag faktiskt är rätt så bra på matte. Jag fick gå tidigare från den eftersom jag skulle ha np i eneglska, eftersom jag var sjuk under det första. Efter att suttit med den i en timma ungefär var man klar och egentligen skulle man återvända till sina lektioner, men eftersom det "bara" var 40 min kvar av min tyska lektion så insåg jag att det var alldeles för kort tid för att återvända. Så jag tog mina saker och gick ut för att vänta på skolbussen. Jonna joinade mig på den och vi hade en trevlig bussfärd. Jag gick av vid Jonna's hållplast eftersom vi kommit på idé att cyckla till affären och köpa glass, mmm glass ... men nu när jag sitter här och skriver allt kommer jag på att den glassen fick jag aldrig, eftersom våra planer gick i lås. Vi kom då på planen att gå till farsta och äta middag. Efter en stunds sökande efter några som ville följa med nöjde vi oss med Cindy och hennes vän Maja. Vi begav oss mot farsta, vägen dit var fylld med roliga saker allt mellan himmel och jord. Vi bland annat en förtitt på årets pride festival. Vi såg Maja som satt i MITT träd! OCh dessutom såg vi stycket riktiga kokowako, suck världen är fylld med sånna. När vi närmade oss hallen såg vi ett gäng killar som på långt håll såg ut att gå i 7an, men när vi kom närmare såg man att dom var något/några år äldre än oss. Dom stod i en grupp med fem-sex plattor öl, den ena kom fram till oss och frågat vart vi skulle. Jonna som i ögonblicket vi såg dom sagt till Cindy att inte skämma ut sig utbrast då: "Vi ska till farsta och äta middag" Killen frågade då om vi inte ville ta en öl med dom och Jonna trevlig som hon är svarade nej artigt och fortsatte med att berätta att hon var hungrig, men att vi skulle komma tillbaka. Efter att vi alla fyra blivit mätta av den utsökta maten i farsta återvände vi hemåt. Jonna gick och hoppades hela vägen på att killarna skulle stå kvar, men till hennes besvikelse hade dom lämnat sin plats. Det enda som fanns kvar efter dom var deras plattor som slängt utspritt över hela badet. När vi närnärmade oss ågestabron fick Jonna för sig att hon skulle bli sitt framtida psykfall (den psykopaten som kommer låsas in på Axelsson's kliniken), hon började då få sina anfall och jag tvungen att hålla i henne. Jonna och jag beslutade oss för att ta en liten promenad till badudden. När vi närmade oss Martin's hus hörde vi röster och såg sen att Viktor, Fille och Fredrik var där, så vi stannade till och samtalade lite. Vi gick sedan ner till badudden och sedan fortsatte vi runt hela området. På vägens gång såg vi alla möjliga person som Micke, Peter, Erik, morbror och en massa personer i bilar. Vi gick och tog bilder på allt möjligt och bara pratade. Vi gick in på allmänna vägar och gratulerade folk som hittade gaspedalen. Jonna upptäckte även att fiskarna gillar musik (dvs Erik Segerstedt - Freeway). Vill bara avlusta detta inlägg med att berätta att JAG har första tjing på Jonna, så screw you Fredrik!
Sen vill jag också passa på att tacka er som orkat läsa hela, jag skulle inte pallat. Bara en massa skit snack ändå ;)