Jag satt nyss och gick igenom en massa gamla dokument. Hittade då ett som jag skrev för ett halvår sedan.
Det handlade såklart om farmor. Jag började gråta på direkten, alla dessa minnen dök upp i huvudet.
Jag tycker det är så konstigt. Att en sådan sak som den, som fick att må så dåligt just då nu nästan är helt bortglömd.
Men det är en otroligt lättnad att inte längre tänka på det på det sättet. Det känns som man liksom har gått vidare, och jag vet att det är precis vad du hade velat.

Livet har nu helt enkelt gått vidare nu, utan dig. Men jag skulle fortfarande göra vad som helst för att få dig tillbaka.