Idag är det en ny dag, som det stod på någon liten turk-kiosk vid globen.

Ja, nu ska man börja med att klaga lite på en viss person. Ska väl inte nämna namnet men den hära personen som lovar alldeles för mycket som den inte kan hålla. Iför går så lovade du mig en sak som man koppla till just det här. Du borde verkligen veta vem jag menar och skämas ihjäl! Usch och fy så gör man inte.
Till slut vill jag bara tacka JB & Challe för dom fin fina kommentarena, älskar er flickor, det värmde verkligen. :) <3
Ska också passa på och säga att datakunskap verkligen är det värsta! Herregud så jäkla tråkigt, oanväntbart och dessutom fattar man inget av det. :S Just det, nu när jag ändå håller på och pratar om skolan så ska jag väl också passa på och meddela att Pedled provet idag gick galant. WOHO :D trots allt strul som var.

WOSHA PÅ ER ALLA! :)

Helt ärligt, vad händer? Idag var ännu en sån där helt skum dag.
Det hela började med att Karin återigen hade tid att prata. Karin, hon som aldrig kan prata med en på morgonen eftersom hon antingen sitter på tåget eller redan har börjat. Sen var det ingen annan förutom jag som skulle gå på vid min busshållplats, trodde jag hade missat bussen när ingen kom. När bussen väl kom så var det ju inga på den! Eller det var det, men i jämförelse med vad det brukar så var det ingen. Jag fick en sittplats idag med, jag fick till och med sitt för mig själv halva resan.
När vi väl kom fram till skolan träffade jag Challe och Elin, kan dagen börja bättre? Vi hade svenska som första lektion. Det var inte så skojj, var så trött. Sedan hade vi den dära jobbiga långa rast/lunchen fram till spanskan. Spanskan var faktskt rätt så okej idag. Det var så pass svår att jag fattade den och sen slapp jag läsa upp alfabetet för Javier :D Sen hade vi matte, vilket är nästan det värsta ämnet som finns. Men idag räknade vi ekvationer, och det är kul och lätt. Så lektionen gick relativit fort. Efter det hade vi gjympa och den lyxen som man har så slipper man den. WOHO! Ibland är det skönt att vara skadad :) Så jag och Johanna gick till centrum och köpte chocklad, sen hade vi gått våran prommenad i 45 min. Efter det hade jag Latin. Otur som man ahde var Mickis sjuk och jag fick sitta helt ensam, inte alls så kul. Men hörde att Mickis hade fått gjort det förra veckan så det var väl straffet :/
På vägen hem pratade man med Jennie, ända tills hon la på. Då fick man gå själv ett tag, han precis sätta på musiken så ringde Challe. Fick prata med henne resten av vägen hem. Helt ärligt, det finns ingen annan människa som kan få en på sånt bra humör som Challe. Hon är så jävla söt asså. Älskar dig massor tjejen.

Karin, jag hoppas att du har läst detta nu som du lovade igår.
Du vet väl att jag kan kolla om du har det eller inte?

Idag hände något otroligt viktigt för alla levande varelser. Något som har fått oss alla att börja blicka framåt, att börja hoppas på det bästa, att börja tro på en ljus framtid.
Det hela började med en väldigt seg och jobbig morgon, man kom knappt upp ur sängen. Låg bara där och hoppades att någon skulle komma in rusandes och säga att det hade varit en snöstrom som orsakat vägstopp och att skolan var inställd, eller att tornado kommit och blåst iväg den. Men såklart som alltid så hade det inte inträffat och inte heller något liknande. När man äntligen blivit klar och klockan slagit dag att gå till bussen så gjorde man misstaget att messa Karin, det hela slutade med att man tvingades ringa upp henne och samtala. Hela vägen ut till bussen och en stund på busshållplatsen. Under tiden som man lyssnade henne helt ointressanta samtal om cycklister som hon skickat på mig (vilket stämde eftersom jag blev förföljd av en) så gjorde man sig redo för en stående bussfärd. Vilket det alltid blir för mig, bussen är så fullproppad på mornarna att man knappt kommer in i dom. Bussen anlände varken med mer eller mindre folk ombord och man insåg att det skulle bli ännu en morgon med närkontakt och dåligt balanssinne.
 Precis när jag skulle kliva på bussen upptäckte jag till min förvåning att det var folk som gick av, och inte bara en utan många. Små ungar hoppade av bussen mitt ute i ingenstans! Vad dom skulle göra där kan man verkligen fråga sig själv, men ärligt talat så bryr jag mig inte ens det minsta och tänker därför inte gå in mer på det. Några få snälla, gulliga pojkar vars ansikten jag aldrig kommer glömma (och jag kommer verkligen ihåg dom) hade haft platserna längst fram bakom chaförren. De skulle också av och knuffade sig ut genom samma dörr som vi gick in i. Sanna dök genast på platserna och eftersom jag tydligen inte har något balanssinne på bussar och upplevt en dålig morgon var jag inte alls sen på att sätt mig bredvid henne. Jag fick alltså en sittplats på bussen. Den bussen som normalt sett är bland dom allra värsta att åka med just den tiden, och en av dom bussarna som man undviker så gott som möjligt. Just på den bussen som man bara kunnat drömma om att få en sittplats på (om det inte är tisdag). HELT OTROLIGT! Om ni inte tror mig kan ni fråga Johanna, hon bevittnade nämligen min kamp och fick för övrigt själv dela trängas på två sätten med sina två kompisar.
Detta kommer jag verkligen leva på länge. :)