Haha, jag blir alltid lika chockad när jag har fått en kommentar i bloggen. Jag är van med att mina vänner (som jag trodde var de enda som läste den och brydde sig om det jag skrev) kommenterar då vi pratas vid på något vis, då min blogg egentligen är till för dem ... speciellt Jonna och Johanna Andersson eftersom det var pga. dem som jag skaffade denna sak och inte kunnat slita mig från den. Men läser andra människor som inte känner mig och dessutom tycker den är lite läsvärd så blir jag bara glad.

Pappa har gått runt och varit riktigt mallig den senaste tiden. Visserligen har han all rätt, men sedan vi fick hem brev från kommunen har han sprungit runt med ett leende som varit större än efter någon ÖSK vinst jag kan minnas. Men jag förstår som sagt honom. Har man kastat sig in i en kamp om något man verkligen brinner för trots alla odds var emot en, allt känts för gäves och dessutom fått en jävla massa skit för det hela måste det vara en jävligt härlig känsla att sedan se att det man gjort och kämpat för inte bara blivit uppmärksammat utan även översetts och slutligen lagts fram som det bästa förslaget. Alla telefonsamtal, alla mail, alla jagningar av folk och namnteckning från övriga bosatta i området har gett resultat, nu är det bara att hoppas att saker och ting går all the way så att säga. Helt ärligt och logiskt vis, även om det inte var vår grind de velat bygga en elva meter bred väg utanför så måste det pappa sa från alla första början vara den bästa och mest ultimata lösningen.

Slutligen vill jag bara påpeka att jag fullkomligt älskar att jag inte enbart har ränder efter strumporna och handskarna, utan numera dessutom efter de fördömda arbetsshortsen. Detta gillas även av Soran Ismail.
//Jenny