Åtminstone var det vad jag ville göra idag. Istället fick man nöja sig med att öppna dörren och fönstret, sätta på musiken och traska ut till mellangården och leka lite med bollen. Att jonglera med bollen har aldrig varit min grej. Jag var mer för styrka och spelförståelse när jag spelade, vilket inte alls var så tokigt eftersom man kom långt med det. Den prioriteringen är nog den största orsaken till att man fick den mest defensiva positionen som finns. Trots Asken och Nords desperata försök att ha mig längst ut på kanten, efter den lyckosamma våren och sommaren, så insåg de snabbt att försvarare var det jag alltid varit och det jag föralltid skulle vara. Nu är låren och fötterna en aningen röda och ömma eftersom man körde barfota ute i gräset en längre tid. Fick mig dock en liten paus då Cindy kom förbi. För övrigt var det en alldeles underbar känsla att för andra gången i år springa runt barfota i gräset. Det är verkligen de små sakerna som gör det.

Nu är jag löjligt trött och skulle egentligen vilja lägga mig, men det är alldeles för tidigt. Ska försöka hålla mig vaken två timmar till eller så och sedan sova. Nattsömnen man fick inte alls i närheten av tillräckligt, vilket var väntat. Men jag är glad ändå.

Nu blir det sprite och Brian för hela slanten!
//Jenny