Japan vann VM-guld, det är ju helt sjukt. Ofta tycker jag, precis som många andra, att det är lite känns lite halvkontsigt när ett lag vinner mästerskap och anses vara de bästa då de inte mött alla lag, inte vunnit alla matcher och kanske haft en mycket lättare väg än övriga konkurrenter. Men när det kommer till Japan kan man inte säga någonting. De slog ut Tyskland, som anses av många vara världens bästa lag inom damfotbollen, de slog ut Sverige, som tillhör topplagen och sedan slog de USA, som även dem räknas som ett av de bästa nationerna. Det enda landet de inte mötte var Brasilien, och visserligen torskade de mot England. Men precis som sagt kan inget lag gå igenom en turnering utan att torska en match.

Det känns nästan som en liten askungesaga om ni frågar mig. Det var så oväntat och så häftigt att se Japans kämparglöd och inställning, både på och utanför planen. Säga vad man vill, men amerikanskornas straffar var verkligen bedrövliga. Trots den psykiska påfrestningen så tycker man att de borde slagit bättre än så, det var verkligen under all kritik. Men nu ska jag inte prata mer om fotboll. Dock måste jag påpeka att Hopes min var verkligen en fröjd att se.
//Jenny