Helt sjukt hur känslig man är när man har feber. Igår hade jag lust att ta en stor hink och placera den under hakan medan man lätt tårarna falla. Vad det nu hade gjort för nytta har jag ingen aning, men förhoppningsvis hade det känts lite bättre. Nu lät man ju inte tårana falla, var alldeles för trött för att hämta den där hinkan och hade säkert varit alldles för trött för att ens låta dem falla. Istället fick man genomlida en riktigt hemsk natt då mina tappra vita blodkroppar kämpade mot de äckliga bacilluskerna som stormat mig. Kan meddela att det troligen aldrig utspelats en sådan hemsk och jämn kamp någonsin under denna jords levnadstid.

Idag har jag iaf mått mycket bättre, med betoning på mycket och att man ändå är långt ifrån frisk. Har faktiskt lyckats sitta upp nästan hela dagen, vilket var nästan var fysiskt omöjligt igår. Om jag hade fått som jag velat idag så hade både jag och Cracky varit tillräckligt friska för att spendera tid och energi tillsammans med curlingfinalen som underhållning. Men nu blir det inte så. Om jag också fick betsämma så skulle jag såklart också fatta hur man skulle göra på mitt spel för att behålla alla poäng och vänner samt att Sverige inte totalt misslyckats med en förlust mot Slovakien, dessutom skulle jag säkert ha önskat mig en mängd andra saker. Men nu har man ju inte den turen att vara ett av guds eller djävulens favorit barn, istället är man hatad av bägge två. Får istället leva på den lycka man fick uppleva i onsdags när Norge med lilla rödluvan som ledare fick sig en ordetlig käftsmäll. Härliga minnen! Nu ska jag väl återgå till mitt alias och mitt otroligt hopplösa spel.
//Jenny