Det finns tre fenomen inom sportvärlden som ger en sådan gåshud att jag kan knappt kan stå ut.

Den ena och värsta är inom hockeyn. Det är gemenskapen och skyddande av målvakten. Tycker att det är hur gulligt som helst hur en spelare kan få hela motståndarlaget på sig bara genom att snudda deras målvakt. Det största minnet är såklart från J-VM 2009 när kanadicken åker på Markström i mål och Hedman släpper klubben åker rakt fram till killen, greppar tag i huvudet och bara slår och slår. Ord kan verkligen inte beskriva hur mycket jag känner just för det agerande.

Det andra är stämningen som publiken kan skapa. Tankarna flyger snabbt iväg till VM i tyskland, Sveriges första match mot Trinidad-Tobago när svenska nationalsången spelades.

Det tredje är när en spelare i ett lag kan råka ut för något som inte ska hända som sedan resulterar i ett baklängesmål. Tänker just nu på Gibbs hemska upplevelse igår. Trots det och trots att matchen i just det ögonblicket mer eller mindre avgjordes då så sprang flera av lagkamraterna fram och klappade om honom, puschade och tröstade honom. Det borde vara en självklarhet, men tyvärr så är det inte så.

Dessa tre saker får mig att rysa av glädje, ögonen blir helt fyllda med tårar och man fylls av en känsla som är obeskrivbar. Det är så underbart att folk kan agera så när det gäller så pass viktiga saker som det är.