Jag älskar J-mästerskap!

2009-06-26 @ 21:05:26

Återigen har man några unga, knappt 20 åriga små pojkar som idoler och hjältar.

Jag älskar verkligen de mästerskapen. innerligt! J-VM, U-21, de är så underbara!

Vad ska man säga om matchen? Mer än det jag sa i det tidigare inlägget? Det finns en hel del att säga. 2 minuter in i matchen vände jag mig om till mamma och sa: "Det här känns som Tysklandsmatcherna" syftade då såklart på A-landslagets match mot Tyskland i VM och returmatchen efter den. När det stod 2 - 0 trodde jag att det fortfarande var möjligt. Men när det tredje målet rullade in så kändes omöjligt. Men jag har svårt att visa tvivel när det gäller sport och övertalas sällan helt till att det är omöjligt, så ett litet hopp fanns ändå kvar inom mig.

När bytena sedan gjordes till andra tyckte jag synd om Olsson och Landgren, ingen av dem hade gjort bort sig, dessutom var det bådas debut från start. Och att det vände så tack vare de bytena gjorde att sympatin för dem växte ännu mer. När 3 - 1 målet kom tände hoppet till ännu mer. När 3-2 målet sedan kom trodde jag att det skulle bli en match som det var mot Italien, där man hoppades, men aldrig lyckades. De negativa känslorna man haft mot Toivonen försvann också. När bollen rullade in för tredje gången i Englands mål blev jag så lycklig att jag hoppade på mamma och kramade om henne, vilket faktiskt ofta händer, men den här gången blev jag så lycklig så jag låg kvar i närmare två minuter och bara skrattade. Återigen, jag älskar verkligen juniorernas mästerskap. Varför? Jo, för man kan aldrig, aldrig någonsin vara säker på något. Vilket bevisats gång på gång. Visst sker det omöjliga även bland de stora landslagen. Men inte ens i närheten av så ofta som det gör bland de yngre, och dessutom är det så mycket roligare att se på dem, eftersom det hela tiden händer saker.  

                                                                                                                                                                                        

Jag kan babbla på hur länge som helst om matchen och de känslorna den tillförde. Kan sedan fortsätta att babbla på i en evighet hur mycket jag älskar just J-mästerskapen. Men ska försöka stoppa mig nu.

När 3-3 målet kom kan jag iaf berätta, vilket jag även sa till mamma och pappa, att jag aldrig riktigt trodde att Sverige skulle kunna vinna mot England nu, trodde inte heller att de skulle gå till final. Det roliga var just att de visade att de kan, att de kan skaka om ett sådant bra lag som England, att de kan vända ett sådant underläge, och att de faktiskt är mycket bättre än vad alla andra lag tror. När straffarna drog igång trodde jag att det var kört, men efter Milners halkning kom såg det ljust ut ett tag. Trots att det var otroligt synd om honom. När Walcott skulle slå bad jag faktiskt att han skulle missa, men när Gibbs skulle slå kunde jag inte hålla på honom eller Dahlin. Sedan slog Mollins en straff och matchen var över. Måste bara påpeka att jag tycker det är så underbart skönt och fint (eller vilka ord man nu ska använda) att se hur lagkamrater tar hand om varandra efter en sådan händelse. Borde vara en självklarthet, men alltid lika rörande att se det. Straffar är en hemsk upplevelse och så orättvist, vilka som än vinner.

Herregud vad jag överanalyserar ... Skulle nästan kunna starta en tidning och ge ut varje gång något inom sportvärlden inträffar som jag kan skriva så här mycket om. Någon som skulle vilja köpa den?


Ska nu hålla på Tyskland, vill verkligen inte att de där äckliga italienarna ska gå till final.

//Jenny

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback