För ett år sedan, ganska precis. För att vara mer specifik för ett år och 1½ timme sedan. Tänkte på det för någon sedan, det ploppade bara upp i huvudet, och försvann sedan lika fort. Dök upp nu igen för någon minut sedan. Först var det på väg bort igen, men när jag sedan skrev till Karin för se om hon kommer ihåg så kom det tillbaka igen, och nu sitter jag och tänker på det för mig själv.

Grips av en sådan jobbig känsla igen. Inte för  vad som egentligen hände, det skiter jag fullständigt i. Nej, jag blir mer skrämd över mitt egna uppförande och agerande.  

Kommer ihåg den dagen såväl. Hade varit i Farsta med Rohie. Sprang ihop med Erika där och blev tvingade att krama henne och vara snäll, låtsas som inget hade hänt. Kommer fortfarande ihåg hennes blick. Karin hade hamnat i tidningen, och jag var överlycklig över att jag fått tag på en city tidning. Om jag bara hade vetat. Ringde mamma innan Rohies buss kom. Det började mörkna och hon gillade aldrig att jag gick från Farsta centrum och hem den vägen. Så hon skulle hämta mig på andra sidan bron. Kommer inte ihåg färden fram till ip, men allt efter det kommer jag ihåg precis som allt skedde igår.

16:20, det är ett klockslag som satt sig fast i huvudet lika väl som 12 april, 28 mars 2005, 9 mars och alla andra viktiga datum. Har ingen aning om det var då det skedde men förknippar alltid den tiden med den dagen. Vilket jag även gör så fort någon säger på eftermiddagen och syftar runt fyra-tiden.

Som jag sa, det är inte vad som skedde som skrämmer mig. Utan det är mitt agerande och beteende som skrämmer mig. Fattar verkligen inte hur jag kunde vara så dum.

För ett år sedan satt man och grät i soffan, och det kände som det aldrig skulle sluta. Det komiska är att jag funderade på att ta på mig samma kjol idag som jag hade på mig den kvällen. En annan komisk sak är att man ikväll igen ska på Halloween fest hos mormor och morfar, precis som jag skulle då. Det enda som skiljer egentligen är att det var en onsdag.

Vet ärligt talat inte vad jag skulle ha gjort om inte du hade svarat den kvällen Karin. Hjärtat hade troligen stannat av rädsla. Du lugnade verkligen ner mig utan att veta om vad som skedde. Tack, tack för att du svarade.

// Jenny