Jag blev livrädd idag. Det var på vägen hem från skolan, alldeles nyss. Gick och lyssnade på musik och tankar flög iväg, plötsligt så såg jag en gestalt som närmade sig en bit längre bort. Genaste så började jag inbilda mig en massa saker, men i samma sekund så sa jag till mig mig själv hur töntig och löjlig jag var. Slog bort tankarna så gott som jag kunde, men de försvann inte helt. Så jag försökte leta upp gestalten igen, men hittade den inte och det var då jag insåg att jag bara inbildat mig något. 
Blicken fastnade på en björk som var en bit framför mig, den vita färgen lyste upp. När jag närmade mig björken så såg jag hur det vita försvann och ersattes med något svart. Blev livrädd, kändes som hjärtat stannade och jag blev som fastfrusen i marken. Höjde blicken en aning och började genast tänka på vad jag skulle göra nu. Men sedan såg jag att det bara var en gren från en gran som hängde ner och eftersom jag hela tiden hade gått så hade den till slut kommit i synvinkeln mellan mig och björken.

Liknande saker har hänt mig flera gånger. Flera gånger på väg hem från skolan har jag fått för mig att hör steg bakom mig, precis som det var den kvällen. Ibland så får jag bara för mig att någon går bakom och är tvungen att vända mig om efter varje steg jag tar. Ibland när jag möter någon eller vet att någon går bakom mig så får jag flashbacks om inte går att ignorera, ibland drabbas jag till och med utav andnöden som jag hade för två-tre år sedan. Det är inte förens jag kommer hem som jag verkligen kan känna mig säker. Men inte ens där kan ajg känna jag mig säker, ibland när jag har fönstret öppet på kvällarna och hör något så tror jag att det är någon. Och ibalnd när jag är ensam hemma får jag för mig att de ska komma, de tog ju nycklarna. Det är sjukt jag vet, men det går inte att hjälpa.
De orden som du sa till mig för flera år sedan börjar allt oftare komma tillbaka som ett ekot i huvudet på mig. De gjorde stort intryck på redan när du sa det, men förstod inte hur mycket sanning det låg i dem förens det skedde. "Man ska aldrig tänka att det inte händer mig."

Vart fan är världen egentligen på väg? Man hör all möjlig skit som pågår, misshandel och sånt. Grejjen är den att våldet bara minksar i åldrarna och det blir allt råare och råare. Hör även på min kusin hur han beter sig, vet vad saker betyder och säger. Han är ingen bråkstake eller så, men han går bara i ettan och vet saker som jag inte visste/hörde om förens jag gick i femman. Om det fortsätter så här så kommer väl det om tio - tjugo år vara små femåringar som slår ner varandra.
Folk pratar idag om växthuseffekten och hur den kommer bli våran undergång. Om saker som detta fortsätter så tror jag att det inte kommer vara något problem. Det kommer troligen sluta med att mänslikgheten eliminera sig själv med hjälp utav våld.