Såg på en film igår kväll innan jag somnade. Den hette Passageraren 57. Blev en ganska besvikelse eftersom storyn var bra, men filmen hade några år på nacken vilket gjorde att spänningen och sympatin aldrig kom. Istället var det mest höjda ögonbryn åt alla fajtscener och önskan att filmen skulle ta slut så man kunde somna.

Mitt uppe i filmen blev jag plötsligt mjölk sugen, så sprang ut till köket för att hämta lite. Hörde då hur kommentatorerna skrek till från fotbollsmatchen. Så gick in i vardagsrummet. Tydligen var det straff efter en solklar fällning, något jag inte riktigt höll med om. Det konstiga med straffar är att man tar för givet att det ska bli mål, men ändå finns den dära sjuka spänningen som inte försvinner förrens bollen nuddat nätet. Om målvakten räddar, vilket väldigt sällan sker, så förvandlas den spänningen till adrenalin eller till en stor besvikelse och hat. Men trots de oddsen så är det något väldigt speciellt och fängslande med straffar.

Hur som helst så var det något äcklig Barcelona spelare som ställde mot Casillas i mål. Hade ännu inte riktigt kopplat för mig vilka lag det var, eftersom jag hatar alla andra serier förutom Premier league och Champions league. Jag har i stort sätt alltid gillat Casillas, han är en målvakt i världsklass, så kunde ju verkligen inte gå ifrån då. Trots att man inte sett ett skit av matchen så var spänningen olidlig. När straffen väl slagits och nått målet kunde jag inte hålla tillbaka ett högt skrik. Casillas räddade.  Han är verkligen helt otrolig!

Ska inte dra igång och börja prata fotboll nu, då blir väl alla anti-fotboll människor som läser bloggen förbannade. Ska istället återgå till ämnet som under hösten blivit denna bloggs stora huvudämne, skolan. Har en massa plugg att göra idag, KKT, så vet inte riktigt varför jag sitter här och babblar på.

Önska mig lycka till.

//Jenny