Man märker nu när man blir äldre hur snabbt allt egentligen går. Ettan gick jätte fort, även om man tyckte det nästan var ett rent helvete under den tiden så inser man hur snabbt det egentligen gick nu när man tittar tillbaka. Nu är det tvåan som gäller, vilket troligen kommer gå lika snabbt och sedan är det bara trean kvar. Sen är that's it med skolan, alla kommer gå skilda vägar träffa nya vänner och börja i nya klassen, och man kommer troligen inte ens träffa ¼ av klassen något mer.

9:A känns mer eller mindre bortglömt, inte bara av mig, utan av alla. Något som ingen kan neka till.

Men det allra värsta är när man inser hur snabbt saker  kan ändras på bara några dygn. För några dagar sedan trodde jag allt var bra, men nu har jag insett att det är allt ifrån bra. Det är inte ens okej längre. Distans tar på relationer, men trodde ändå att det var bra. Det som jag faktiskt trodde skulle kunna vara för evigt börjar nu kännas som den dröm det var i nian.

Frågan är om man bara ska låta och saker gå, vilket man måste med det vissa av dem. Eller ska man försöka kämpa för att få det att fungera? Och isf hur längre kommer man orka, och hur vet man att man inte längre ner fr mycket energi på fel saker?