Idag hände något otroligt viktigt för alla levande varelser. Något som har fått oss alla att börja blicka framåt, att börja hoppas på det bästa, att börja tro på en ljus framtid.
Det hela började med en väldigt seg och jobbig morgon, man kom knappt upp ur sängen. Låg bara där och hoppades att någon skulle komma in rusandes och säga att det hade varit en snöstrom som orsakat vägstopp och att skolan var inställd, eller att tornado kommit och blåst iväg den. Men såklart som alltid så hade det inte inträffat och inte heller något liknande. När man äntligen blivit klar och klockan slagit dag att gå till bussen så gjorde man misstaget att messa Karin, det hela slutade med att man tvingades ringa upp henne och samtala. Hela vägen ut till bussen och en stund på busshållplatsen. Under tiden som man lyssnade henne helt ointressanta samtal om cycklister som hon skickat på mig (vilket stämde eftersom jag blev förföljd av en) så gjorde man sig redo för en stående bussfärd. Vilket det alltid blir för mig, bussen är så fullproppad på mornarna att man knappt kommer in i dom. Bussen anlände varken med mer eller mindre folk ombord och man insåg att det skulle bli ännu en morgon med närkontakt och dåligt balanssinne.
 Precis när jag skulle kliva på bussen upptäckte jag till min förvåning att det var folk som gick av, och inte bara en utan många. Små ungar hoppade av bussen mitt ute i ingenstans! Vad dom skulle göra där kan man verkligen fråga sig själv, men ärligt talat så bryr jag mig inte ens det minsta och tänker därför inte gå in mer på det. Några få snälla, gulliga pojkar vars ansikten jag aldrig kommer glömma (och jag kommer verkligen ihåg dom) hade haft platserna längst fram bakom chaförren. De skulle också av och knuffade sig ut genom samma dörr som vi gick in i. Sanna dök genast på platserna och eftersom jag tydligen inte har något balanssinne på bussar och upplevt en dålig morgon var jag inte alls sen på att sätt mig bredvid henne. Jag fick alltså en sittplats på bussen. Den bussen som normalt sett är bland dom allra värsta att åka med just den tiden, och en av dom bussarna som man undviker så gott som möjligt. Just på den bussen som man bara kunnat drömma om att få en sittplats på (om det inte är tisdag). HELT OTROLIGT! Om ni inte tror mig kan ni fråga Johanna, hon bevittnade nämligen min kamp och fick för övrigt själv dela trängas på två sätten med sina två kompisar.
Detta kommer jag verkligen leva på länge. :)