And everyday begins the same,
Get up, go out, come back again.
Same old, same old.

A thousand faces pass you by,
You never look into their eyes.
You feel so ordinary, they feel so ordinary.

När jag hörde den här låten för kanske ett halvår sedan fattade jag inte vad den innebar. Jag fattade inte hur någon kunde mena att den liva var likadan dag ut och dag in. Men nu gör jag det verkligen. Det hela ändrades när man började på gymnasiet. Då blev det verkligen så, varje dag börjar nu mera med en seg morgon då man alltid lyckas försova sig. Sedan får man skynda sig ut till bussen som alltid är försenad och fullproppad med folk. Sedan komemr man till skolan, vissa dagarär värre än andra... men alla är ju jobbiga. Även om en del inte känns långa så är dom det. Sedan ska man hem, få vänta på den försenade bussen eller så lyckas man precis sluta när den gå så att man får väna en halvtimma på nästa. Sedan ska man hem, varva ner för att sedan igen börja plugga. Man duschar, och sedna ska man sova. Dagen efter är likadan. När fredagen kommer så ser man till att ha något att göra så att man för en gång skull kan få koppla av och tänka på annat. Lördagen går åt till en vän eller till de eventuella proven man ha, medan söndagen är vilodagen ... sedan börjar allt om igen. Det är som en ond circkel och den bryts aldrig. =/

Snacka om att jag behöver fotbollen, håller ju på att bli galen.

WOSHA!