Jag har vetat att det en dag kommer ske, och om jag ska vara ärlig har jag hoppats på det. För både din och hans skull. Jag visste redan när mamma började prata vad det var hon ville berätta, men när hon sa det så gick det inte att stå emot. Det känns så overkligt. Om det är så här nu, hur kommer det då bli när det väl sker? Folk säger alltid att det är tiden efter det, när man väl lägger märke till att något är fel som är jobbigast. Jag är glad över att det är som det är nu, iaf på ett sätt ... för din skull. Men att se på honom varje dag och veta, jag menar jag själv skulle aldrig kunnat stå ut med det. Det är sant som folk säger, man mår som sämt när dom som betyder mest för en mår dåligt.



Jag lovade mig själv för ett tag sen att du inte skulle få bli som jag, och det löftet ska jag hålla.
Det gäller bara att hålla ut, jag vill inte att du ens ska få häften av hur dåligt jag mår.