Det finns verkligen inget värre än hockey. Jag menar det verkligen, det är det allra värsta som finns. Man kan bli så otroligt arg och sur när man kollar på en match. Ibland får man lust att slänga något på tv eller slänga ut den genom fönstret. Har aldrig i hela mitt liv, i en annan situation, ens varit hälften så sur som jag kan bli när jag kollar på hockey. 
Men samtidigt som det är det värsta, så vet jag att det finns inte många andra saker i världen som gör mig lika lycklig som hockey. Ord kan inte beskriva den känslan man ibland kan få när man kollar på en match. När det går bra för ens lag. Jag har aldrig upplevt en lyckligare känsla.
Grejjen med hockey är att allt svänger så snabbt och när man i ena sekunden nästan haft själmordstankar så kan man i nästa tro att man är den lyckligaste i världen. Det är det dom gör hockey så underbart. Att man verkligen berörs utav det. Dte finns bara en sak när man kollar på hockey, inget annat existerar.

Jag saknar hockey så mycket, känslorna och stämningen. Men framför allt den dära stoltheten man hade. Att vara stolt över någon annan är nog det största man kan uppleva. Jag kommer ihåg varje gång vi gick in i en hall, det kändes som alla blickade bort mot oss, kändes igenom oss och tänkte "Där är dom." Nästan om alla blev avundsjuka. Jag kommer ihåg alla de gångerna då alla skrek och var glad för att du hade räddat dom, eller när alla bara sa att Danne är så bra. Det kändes som man svävade högt ovanför molnen, hela kroppen fylldes med glädje.
Jag kommer aldrig den gången då vi kom till MB. Vi kom lite senare, när vi väl kom in i halleb och tittade mot resultattavlan trodde mamma och pappa att vi kommit för tidigt eller att matchen var slut. Det blev jätte chockade när MB bara ledde med ett mål. När vi sedan kom upp på läktaren vände sig alla mot oss och sa "Det är Danne han är suverän!" "Det är Danne, han har räddat hur mycket som helst". Jag kommer inte heller glömma den dära pappan i MB som efter varje räddning vände sig om i irritation och sa "Vilken målvakt!" Jag har aldrig varit så stolt i hela mitt liv, och tvivlar starkt på att jag någonsin kommer bli det.
Det är ju det jag saknar, stämningen, hockeyn, stoltheten ... hela grejen. Jag växte ju i stort sätt upp i en hockeyhall. Kart man saknar det då. Tänker tillbaka på den tiden varje gång jag passerar en hockeyhall. Varje gång man passerar Björkängshallen så tänker jag tillbaka på alla matcher, barnen jag brukade leka med, careterian, den nya läktaren och den allra sista gången man var där inne och faktiskt "tillhörde" det.